Dags att prata...Finlandssvensk identitet. Vem är finlandssvensk och kan vi definiera finlandssvensk identitet? Magnus Londen klurar på dessa frågeställningar tillsammans med forskare Marina Lindell och Tankesmedjan Agendas verksamhetsledare Ted Urho i det första avsnittet av Bildningsalliansens tredelade podd ”Dags att prata...” Bildningsalliansens projekt “Dags att prata...” avslutades i juni 2023. För att knyta samman projektet och ta vara på de viktiga diskussionerna som förts i samband med det lanserar Bildningsalliansen tre poddavsnitt med fokus på Svenskfinland, identitet, landsbygd och mångkulturalitet. Välkommen med att ta del av avsnitt ett! Podcasten är producerad med finansiering av Svenska kulturfonden.
Hej och välkomna till Bildningsalliansens nya podd! Vi kallar den Dags att prata. Vi har tagit utgångspunkt från olika diskussioner som har förts runtom i Svenskfinland. I dag ska vi tala om finlandssvensk identitet och jag har kallat in Marina Lindell. Du är forskare vid Institutet för samhällsforskning vid Åbo Akademi. Välkommen med!
Tack så mycket!
Nu när du är forskare och dessutom vid Institutet för samhällsforskning så har du väl full koll på Svenskfinland, eller hur?
Absolut.
Och dessutom är du involverad i Barometern.
Det stämmer.
Är Barometern en finlandssvensk medborgarpanel? Ja, vi har 9000 svenskspråkiga finländare som har rekryterats till den och som fyra gånger per år får en enkät skickad till sin e-post. Det här är då frågor om samhälle och politik och värderingar och identitet och samhörighet och sånt här. Den här panelen har funnits sedan 2013 och vi har ganska bra data nu så att vi kan göra en analys av det. Att hitta värderingar och trender i Svenskfinland som förändrats över tid. Sen har vi också data från 2001 som vi kan jämföra med. Så det här är jättespännande.
Men det var ju det jag sa. Du har full koll.
Med oss idag har vi också Ted Urho, verksamhetsledare för tankesmedjan Agenda. Du har ju också full koll när du sitter där och funderar varje dag på Agenda.
Ja, visst har vi det? Och vad vi har gjort. Det korrelerar lite med det jobb som Marina gör. Vi brukar alltid inför riksdagsval ställa en fråga till ungefär 1000 finlandssvenskar där vi frågar Hej! Vad är feelisen just nu? Hur mår Svenskfinland just nu? Vi brukar ta tempen inför inför val för att få få lite, lite, lite fiilisen från Svenskfinland. Det är ganska kul. Och sen jobbar jag ju tidigare som journalist i många herrans år på finlandssvensk radio, så då fick jag också träffa en massa finlandssvenskar land och rike runt, så att jag känner att jag har rätt så bra tempen på vad finlandssvenskar tycker och tänker och jag kommer att bli uthängd för att jag säger så öppet.
Nämen. Jag blir bara nyfiken. Hur mår Svenskfinland?
Så länge Svenskfinland får prata om sig själv för sig själv, inför egen publik så mår Svenskfinland bra.
Och det är det vi ska göra idag. Perfekt. Jag heter Magnus Londén och jag ska vara värd här. Och jag tycker att vi går rakt på sak. Det är då finlandssvensk identitet. Ett favorittema, eller hur? Jag börjar med dig Marina. Hur? Hur definierar du dig själv? Är du finlandssvensk? Är det det där ena ordet om du måste välja ett ord bara?
Jag är definitivt finlandssvensk.
Okej.
Och det baserar jag på att jag är svenskspråkig. Jag hör till en minoritet. De är de två viktigaste identitetsmarkörerna för mig, varför jag är finlandssvensk.
Så, det är viktigt för dig att du tillhör en minoritet.
Jag vet inte om det är viktigt att jag tillhör en minoritet, men jag är stolt över att tillhöra den här minoriteten som jag hör till och jag känner stark samhörighet med andra som hör till den här minoriteten som jag är en del av.
Okej. Ted, väljer du samma ord om du måste välja ett ord?
Vad var det där ordet.
Finlandssvensk.
Finlandssvensk? Jo, det är lite svårt för jag hör till två minoriteter. Jag hör både till en språklig minoritet, men jag hör också till en sexuell minoritet och jag brukar definiera mig själv lite utgående från var jag är och vem jag är med. När jag är till exempel på arbetsresa någonstans i Centraleuropa, då identifierar mig som en nordbo när jag umgås med andra nordbor så är jag då jag finlandssvensk. Då är för det första är finländare. Jag är svenskspråkig finländare. Sen är jag hemma i Finland. Så beroende på var jag befinner mig så om jag befinner mig i hemtrakterna i Helsingfors. Stadsbo, helsingforsare eller. Eller så går det ner på kvartersnivå var jag bor att jag är från Femkanten. Det är liksom min identitet. Men när jag är i Vasa på arbetsresa, då är jag en sådan där Hesadaiju som kommer dit och tror någonting. Jag försöker undvika sådana situationer. Den där den där definitionen på vem jag är. Så beror ju också jättemycket på vem jag är med om. Jag är med heterosexuella. Så då får jag ju ganska klart en bögidentitet också när jag är bland mina egna vänner bögar.
Då blir liksom då det någonting annat som är en identitetsmarkör. Att den identiteten för mig är väldigt identity fluid om vi ska låna ett hbtqia -begrepp.
Men alltså identitet så är det. Munnar öppnades direkt. Så är det det Är det alltså viktigt så där. Tror ni på människan I regel att vem man är?
Ja, det tror jag. Identiteten består av två sidor. Dels den personliga, alltså de egenskaper man tillskriver sig själv. Jag är tyst. Jag är utåtriktad, jag energisk. Jag är svenskspråkig. Men dels också de sociala kategorierna som man tillhör just som dessa. Jag är homosexuell, eller jag är en och där kan också finlandssvensk svensk vara mig. Kön. Identitet. Nationalitet, religion och såna saker. Och en människa har alltid multipla identiteter. Om man kan lyfta fram lite olika identiteter i olika situationer så. Det här med finlandssvenskar kanske bara är en av många som man har. Men just som det är dessa i vissa sammanhang kanske den blir just den viktigaste. Men i andra sammanhang är det någon annan del av ens identitet som blir viktigare.
Sen tror jag också att identitet utgår. Mycket kommer ifrån det som Marina säger att det är när man definierar sig mot andra människor och då man hör till en minoritet, oavsett om det är språk, minoritet eller som i mitt andra fall en sexuell minoritet. Så ju mera du hör till en minoritet, desto mer är du tvungen att definiera dig själv gentemot majoriteten för att är då du sticker ut och du så att säga avviker från majoriteten. Du avviker från normen och då blir majoriteten. Vad är du för någonting då? Och då måste man definiera sig själv. Och där tror jag att vi som hör till en eller flera minoriteter har ordet. Och du får rätta mig. Vi har fem. Jag tror att vi har en bättre självkännedom. För att vi kontinuerligt får en ung ålder så är vi tvungen att definiera och själva gentemot andra, men också gentemot oss själva. Medan om man om man är super mainstream, man växer upp på finska, om man är heterosexuell, om man tycker om hockey. Så du kommer jättelångt i den otroligt breda filen, för du behöver aldrig egentligen fundera på de där sakerna som gör att du är dum för att alla runt dig, alla du umgås med, har samma markörer och har samma sorts identitet och då får du sen utveckla.
Sen får du liksom utveckla andra personlighetsdrag som gör att du är du är du. Är du vänsterback? Är du högerback? Är det fotboll du spelar? Är det i ishockey du spelar Michael? Vilket idrottslag hejar du på? Vilket land i Eurovisionen hejar du på då? För såna saker känns liksom större. Identitetsmarkör helt enkelt eftersom du det du. Du hör till den breda allmänheten och därför tycker jag själv att det är roligt att höra. Det är roligt att höra att det är en minoritet, för då känner man sig själv också och bättre. Och jag tror att om man känner sig så bra så mår man bra.
Men finns det risker måste det studera sig själv för noggrant. Man ska också ibland önska det. Är inte också ibland funderat att tänk om man skulle vara helt mainstream på alla sätt. Att livet ska vara lättare. Man ska vara så Kanske självupptagen. För den fantastiska minoriteten som vill kommentera här. Älskar att tala om oss själva och det där. Och i viss mån gäller det vägar också. Jag vet inte. Men men. Att det är så här att att. Ser hur mycket inåt. Som du sa du du tar det som är negativt och om man är mainstream så tvingas man aldrig fundera på om. Det är bara skönt att man aldrig måste fundera.
Jag skulle tycka att det var fruktansvärt tråkigt att bara flyta omkring och vara en del av en massa. Tycker det ska vara fruktansvärt tråkigt och då tillåta man sig själv aldrig att att vara extra vara utåt.
Och den identiteten är ju också interaktion med andra. Det är ju ingenting som man bara själv hemma på rummet kan sitta och fundera på, utan det är när man träffar andra som man också utvecklar den där identiteten. Så den kan ju variera väldigt mycket från från situation till situation. Sen tror jag när man träffar någon som man har mycket gemensamt med så då bondar man ju på ett annat sätt och sådana som man inte känner så bra som man inte har träffat tidigare. Så där kanske man mera lyfter upp olikheterna mellan varandra. Att vi behöver Vi är inte alls lika varandra identitets mässigt eller värdemässigt. Men sen när man lär känna varandra och så här så kanske man inser också att man har ändå ganska mycket gemensamt tror jag.
Men vad är en finlandssvensk identitet? Vad betyder det?
Och så det finns språk är ju förstås den viktigaste, kanske centrala markören för en finlandssvensk identitet. Men språk är ju inte lika viktigt för alla. För tvåspråkiga kanske språket inte ens är den viktigaste markören. Men kollektivt sett så är språk ändå det som på nåt sätt definierar finlandssvenskarna. Och sen har vi kulturen. Traditionerna som ju är en viktig del av den finlandssvenska identiteten. Som jag var inne på i början. Minoritets och seende är också en central del av den finlandssvenska identiteten. Det här att vi vi delar samma upplevelser. Vi navigerar i samhället på liknande sätt. Vi möts lite av samma hot. Och på så vis har en känsla av samhörighet som inte delas på samma sätt av majoritets grupper av minoriteter ändå som varit mycket tajtare än andra. Och så slutligen det geografiska att Svenskfinland som plats där vi finns, det är också ganska viktigt.
Jag tror det handlar lite om en tillhörighet just på grund av att vi är vi är så få, vi 300 000. Spännande. Det var vår numerär och mängd har ju varit ungefär lika stor under de senaste över hundra åren. Det var vår procentuella mängd som hela tiden krymper och krymper, krymper och nu har vi landat någonstans där kring kring 5 %. Men med numerär så är vi lika många som på ungefär hundra år sedan och det tycker jag är spännande. Och det gör ju att att vi har rätt. Vi har rätt. Vi har liksom 01:01 känslomässigt nätverk till varandra i och med det här liksom. Vi pratar om denna fina pastisch, om att alla känner ju alla, så det stämmer ju på ett sätt. Och det är det lite som islänningarna. Så det är att vi tror att vi alla känner varandra. Vi är som ett mycel, som ett svamp mycel där där om om det händer någonting i en annan del av skogen så känner den andra delen av skogen av det här på något sätt. För man känner en samman gemensamhet känsla och finns kvar så är det ju väldigt viktigt.
Till exempel om man är karelare eller Savolax. Den här liksom den här. Den här geografiska orten binder dem samman. Men men, där finns ju en extremt mycket större flyttning mellan de här olika orterna. Så blir det till en rotlöshet medan den är på svenskt vis. Och så är vi väldigt, väldigt bra på det här, liksom nätverksbyggande och upprätthållande av av de här nätverken. Jag kommer ihåg från Elina Birgitta Niemi som är som är född helt finskspråkig och sedermera har blivit blev svenskspråkig, är professor vid Åbo Akademi i folkrätt. Hon sade i sitt sommarprat för ett par år sedan. Att det är det, det är nog, det är det två saker som hon fascineras av att finlandssvenskarna alltid sysslar med. Det ena är det att vi ska tacka för senast, att även om vi har varit på fest hos varandra och när jag går från för att Marinas fest och säga tack så mycket. Men nästa gång som vi ses på nytt och tack för senast, Det var jätteroligt! Och den andra är det att när du och jag man träffas och så säger vi till varandra att oj, du känna den och din hälsa.
Det vill säga att du ska framföra hälsning från mig till en gemensam bekant. Varför kan inte jag bara vara i kontakt med den här, den här gemensamma bekanta? Och framför den här hälsningen. Och det här lyfte Jag lyfte Elina opp som två stycken fantastiska egenskaper som finlandssvenskar har. Jag har testat det här på papper, mina finskspråkiga vänner. De håller alla med att det är fruktansvärt underligt det här hälsande och backar som det ska göras i Svenskfinland hela tiden.
För det är inte bara språk utan också det här. Men det tycker du inte. Är det språket tillräckligt för att hålla ihop? Du är uppvuxen i Helsingfors, men det är när du studerar och har du också varit på utbyte i dag och läst det? Ja, du hittade. Jag är okej med det där. Är det här du upplever då du har? Någonting gemensamt med en mjölkbonde i Kronoby är samma.
Sak gemensamt med många exempel vårt språk. Och här kommer att falla tillbaks på att vi gjorde den här undersökningen om om språklig matthet inför riksdagsvalet 2023. Eller vi gjorde undantag. Enkäten skickades ut sent i slutet av 2022 och så processar vi den och tillsammans med Herberts och och där bland annat. Vi ställde en fråga Vilka av följande känslor väcker det för dig att tala svenska? Och då vi riktar den här till både tvåspråkiga och svenskspråkiga 75 % ser jag glädje. Eller om man kunde svara flera stycken. Men men. Över 70 % glädje eller glädje får över 70 % träffar. Stolthet. Tacksamhet. Och sen på fjärde plats Lugn. Så det är någonting nog med det här språket. Som en gemensam identitetsmarkör som binder samman oss. Att även om jag kanske inte har jättemycket gemensamt med en mjölkbonde så har vi det här språket och det det ger oss liksom en. Det ger oss en orsak att sitta och prata och skaka hand. Och sedan när vi kommer den där första skapar den första kontakten. För vi båda är minoritets. Vi pratar bara ett minoritetsspråk.
Sedan hittar vi de andra gemensamma grejerna. Vi kanske hejar på samma hockeylag, vi kanske tycker om samma sorts mat eller så, för annars är det det som är det som gör att vi binder människor till oss och vi tycker om att umgås med med varandra.
Var är din glädje och stolthet? Känner du när du talar svenska?
Ja, men absolut, det gör jag. Och jag håller just nu på att skriva ett kapitel om identiteten hos utlands finlandssvenskar. Och där ser man att att de som bor i Finland, svenskar som bor utomlands är oerhört stolta över att vara finlandssvenskar och de är stoltare att vara finlandssvenskar än att vara finländare. De känner också mer samhörighet med Svenskfinland än med Finland och det här ser vi också i barometer undersökningarna. När vi har. En finlandssvensk har ju dubbla identiteter på så vis att man känner sig som finlandssvensk men också som finländare. Men vi säger i undersökning efter undersökning att den här samhörigheten och stoltheten med Svenskfinland är alltid lite starkare än med Finland förstås. Det beror ju på situationer i Eurovision och i hockey, så där är vi alla finländare med så här annars.
Men frågan är bara hur det möjligt hade lyckats med vad vi ska kalla det, marknadsföringen av Svenskfinland. Att hur kan det komma sig att 70 % ett känner sig stolta och nöjda? Och dessutom att den här samhörigheten är enorm om man är mera det än finnar. Och det måste ju för utomstående vara lite mystiskt. Vad är det som är så fantastiskt? Var finlandssvenskt finlandssvensk?
Men mycket har, tror jag ju med det här minoritets stöd att det ser man också hos minoriteter i andra länder, att det binder samman folk på ett lite speciellt sätt. Och denna samhörigheten, samhörigheten hos en minoritetsgrupp är betydligt starkare än hos en majoritet.
I det genomgående.
Så ja, jag skulle säga att det är så intressant.
Och sen så tänker jag att som en minoritet, om vi tänker att det språk, minoriteter och vi jämför med språk minoriteter i andra länder. Så vi är ju fruktansvärt välmående. Vi vill hektar högre pappa apa liksom. Networking är utbildning, Hälsa alla de här sakerna traditionellt. Rätta mig med fem. Traditionellt så brukar språk minoriteter ranka lägre och majoritets majoritet är lägre än majoritetsbefolkningen i de här markörerna, medan finlandssvenskar igen rankar högre. Vi lever längre, vi har högre utbildning, vi har högre inkomster, vi mår bättre psykiskt helt enkelt. Att det är ju liksom vi. Vi är en väldigt udda språk. Minoritet, bra på. På just den punkten. Och det gör ju att vi har ju någonting att att vara väldigt stolta över. Att vi har klarat oss så fruktansvärt bra här i livet i så väldigt länge.
Men är det där också riktigt att majoritetsbefolkningen och finnarna har en ganska generös lagstiftning när det gäller det finlandssvenska?
När vi allt är beroende av majoritetsbefolkningen och godtycke och erkännande på det viset är vi ju utsatta. Men det som gäller nu ska vi ta det här med språket. Ofta när det gäller finlandssvenskar så korrelerar ju alla sammanfalla den här språkgrupp identiteten också med etnisk identitet. Och när man. Och då pratar man ofta om en etno lingvistisk identitet och en sådan här ett etno lingvistisk identitet som präglas av det här. Just att man tillägnar sig den här identiteten väldigt tidigt i livet än i barndomen. Hon är född i Svenskfinland av finlandssvenska föräldrar. Man har ett gemensamt ursprung på nåt vis som binder också den här minoriteten samman. Och sen känner man sig som en del i en sån där lång kedja. Man är som en av en i den här finlandssvenska ledet. Och det här binder också samman minoriteterna på ett lite speciellt sätt.
Och sen tror jag att det är att vi har ett eget utbildningsväsende. Det är en jättestor faktor i det att. Vi mår så väldigt bra. Det är att vi får själva autonomt bestämma om jag menar, vi följer naturligtvis lag och vi följer liksom läroplanen med det att vi får förverkliga vår egen utbildning och vår egen undervisning. Det är en jätteviktig grej och det det har kommer jag också. Jag tänker att det kommer säkert era forskningsresultat också. Det att när man frågar finlandssvenskar vad tycker de att funkar grundskolan? Den får alltid höga poäng medan sedan får. Så var dock och andra sådana saker som vi som jag delar som ska vara som som är som är gemensamma med också finskspråkiga så de funkar sämre. För den där svenska biten fungerar så väldigt dåligt i den offentliga vården. Exemplet med den svenska grundskolan och andra stadiet och universitets väsende. Där är det ju helt unikt att vi som en språkgrupp med 300 000 invånare har har ett eget universitet. Vi har en egen handelshögskola på eget modersmål och vi har också landets ledande största universitet.
Är tvåspråkigt nu. Det är helt fantastiskt. För en befolkning på 5 % är 300 000 människor i.
Visst är det det. Och sen blir jag irriterad på när folk ser det som ett privilegium. Och så vidare. Men stöter ni på det här att de gör ni? Ni har ju det så bra. Alltså negativ syftning. Här stöter ni på dessa argument.
Nu kommer de ju till mig och med jämna mellanrum emot mig med tankar om att om vi blickar mot Österbotten där det är till exempel gymnasier, benägenheten gymnasier, benägenheten i södra Finland huvudstadsregionen är galet hög, man ska gå gymnasium, ska gå bra, skolor ska gå gymnasium så ska du gå på universitet. Det är liksom det är så i de flesta fallen. Medan i Österbotten så är gymnasier benägenheten betydligt lägre. Men men, likväl så är man lika framgångsrik om man är lika driven. Sen med det, med det man gör som inte tarvar en gymnasieutbildning eller universitetsutbildning. Till exempel är man har egna firmor, man har egna jordbruk man driver. Man är mycket driven helt enkelt och det tror jag är någonting som är gemensamt. Samma sak med fiskarna i Egentliga Finland är att liksom det finns mycket företagande, det finns. Jag kommer ihåg det gjordes en serie för 01:15 år sedan om om just finländska företag och hur fruktansvärt många de här finländska företagarna med storföretagen är idag som är grundade av svenskspråkiga. Att de haft. Det finns också ett driv att att jobba, jobba hårt för att tänka på svenska.
Och det är någonting som jag tror att man kan vara vara väldigt stolt över. Om vi tittar på ett exempel Antalet lediga arbetsplatser i svenskspråkiga Österbotten är fenomenalt högt, medan arbetslösheten är jättejätte låg. Det vill säga man vill gå på jobb, man kan gå på jobb om man går på jobb. Och det här är alltså en skriande brist på vi. I vissa orter. I vissa branscher är det skrikande. Brist på arbetskraft helt enkelt.
Men nog möts man ju också av det här på ett negativt sätt. Det här är fördomar. Stereotyper som kanske inte alls alla gånger stämmer så hemskt bra. Men då ser man också mycket undersökningar som visar att egentligen är det inga stora skillnader mellan finskspråkiga och svenskspråkiga. Okej, vi lever lite längre och så här. Men men. Utbildningsnivån är också hög bland finskspråkiga. Värderingarna är väldigt likartade bland svensk och finskspråkiga i samma region, så att det finns så mycket som är väldigt lika fast vi hör till olika språkgrupper också. Men till exempel inom forskning så är man ju privilegierad som svenskspråkig. Det är mycket lättare att få forsknings stipendier på grund av alla de här fonderna. Konkurransen är ju inte alls lika hög går det också lättare att få en studieplats.
Men det är också bra att komma ihåg det där med var det bara är. Om vi bortser från språkliga förstår jag att det inte går att bortse från. Det är Vad annat är vi? Vad är svenskt? Vilket annat är språket? Och vad är det som skapar det här identiteten som som vi verkar vara stolta över? Men vem har börjat.
Titta på.
Det? Du borde veta det.
Jag tycker att jag säger bara samma saker som jag redan har sagt. Men nu är det ju den här litenheten som på nåt vis är.
Det en identitet.
Den har inte den identitet. Men den gör ju det lättare att binda oss samman och på nåt vis känna igen oss i samma situationer. Då var vi inne på det här med kulturer och traditioner. Det är ju också en viktig sak som binder oss samman. Tänk nu på Stafettkarnevalen till exempel.
Och sen har vi en konkret Stafettkarnevalen.
Ö.
Den.
Och heter det på svenska. Ekis är ju också en, men det är ju.
Faktiskt på svenska.
Men det är ju.
Det där som nån försöker ibland vara.
Finländskt. Men då är det ju också viktigt för finlandssvenskarna att hektar det här. Lucia.
Lucia, Stafettkarnevalen, 1 maj.
Pappa och jag tycker det var ganska fascinerande att att i Helsingfors så firar vi ju. Beroende på vilken språkgrupp du hör till så firar du 1 maj på olika ställen. Det finns språkiga i Brunnsparken. En masse är en gigantisk fest och de svenskspråkiga i Kajsaniemi i parken. Och det är det. Det har ju sina anor till 1800-talet.
Om de hade kultur karnevalen.
Den är ganska mysig också.
Men vi dricker på vardagar. Staden förutom att ni snackar kanske svenska är vardag, det vet jag inte. Men förutom det så vad är beteende är finlandssvenskt eller vad är Finlands? Vad är en finlandssvensk beteende över huvud taget förutom det här? Det var ett bra exempel på det här året. Äldsta Jeppe utbrast Tack för senast! Men utöver det. Jag tänker så här att de vet om det. Om vi är överens att det finns en finlandssvensk identitet så ska vi tycka den ska vara starkare än bara så. Det är inte bara ett språk. Om det bara är språket så. De blir. Väx i tanken att om vi talar ett annat språk så ska vi inte har vi gemensamt. Med samma typ vi inte träsket har något sådant gemensamt.
Jag vill vända på det. Jag tror det är väldigt svårt för oss eftersom alla tänker att vi alla identifierar som finlandssvenskar och då är de ju så väldigt nära kärnan själva. Det är svårt att liksom identifiera det i sig själv. Men jag tänker så här att att att om vi behöver jobba jättemycket nu med med integration, vi behöver mera arbetskraft i det här landet och vi behövde måste komma utifrån. Och då finns det ju möjlighet att integrera sig antingen på finska eller på svenska. Och då har vi till exempel läst väldigt mycket om det här. Rapporterar mycket om det att den har flera fall där myndigheterna när det kommer en person som har bott i Sverige och har studerat Hej finnar är tvåspråkig. Tänk om jag skulle lära mig svenska för det är så fruktansvärt mycket lättare för mig att lära mig svenska än att lära mig finska. För mig personligen tog det 20 år för jag lärde mig prata flytande finska och det är nu också lite hackigt. Om man hör efter 90 minuter så hör man att jag inte är naturligtvis språket än.
Men då vi myndigheter ofta till exempel sen innan NNN lär inte svenska när det finska är det finska. Fast det är mycket svårare än med dem. Vi om vi vända på den där biten att titta på den integrationen och de som flyttat till Finland och vill bli finlandssvensk. Vad skulle ni säga? Att det är en människa som som vill bli finlandssvensk, vad de ska tänka på, vad de ska göra? Och en sak som jag alltid fundera på är den här öppenhet att man. Jag tror att man som. Som svenskspråkig så har man spröten lite mer out hela tiden. Man läser av rummet lite mera hela tiden, man har lite koll på vad folk tror folk tittar på än på folk tänker om en. För man måste hela tiden göra det. Lite som som att höra det sexuella minoriteter här att att den andra människan att om vårt första möte går på finska så ska jag berätta att jag är svenskspråkig. Ska jag berätta att jag i Finland är finlandssvensk till Pride? Fråga och komma ut ur skåpet som finlandssvensk.
Och det här får man ibland, för man vet inte riktigt eftersom den offentliga diskursen i Finland ibland är ganska negativ gentemot svenskspråkiga. Så ibland är det bara helt enkelt lättare att inte lyfta upp den här Finland svenskheten. Så jag tror att det är en sak det här med att att man hela tiden har lite känslor spröten ute och där vet jag att att verkligheten, vardagen i Österbotten är någonting helt annat. Och det är helt fantastiskt. Det är att det är ett andningshål att åka upp till Vasa och inte behöva fundera på det här. Att man blir nedslagen med att man kan bli negativt bemött om man är svenskspråkig. Det finns naturligtvis också det i Österbotten. Men men, det är liksom. Det är betydligt mindre och det finns en större förståelse. Och det finns en större kunskap i Österbotten om att det finns svenskspråkiga.
Men vad är väl väldigt mycket den där? Det finns väl inte en finlandssvensk identitet som så många olika dig själv som definierar och en finlandssvensk identitet för mig. Och det kan innehålla en mängd olika saker och man har många olika identiteter. Jag, österbottning i Österbotten är dessutom från Norra Österbotten. Det är ännu en mindre identitet, men jag är ändå finlandssvensk och de här överlappar. De är inte på något vis konkurrerande med varandra om och med att jag är finlandssvensk. Men jag är också kvinna och kan identifiera mig väldigt starkt, som det i vissa situationer eller med min yrkesgrupp. Och det är väldigt svårt att säga det där att finlandssvensk ska vara det viktigaste i alla situationer och att finlandssvensk identitet ska vara någonting speciellt i alla situationer. För det är så väldigt varierande på något sätt.
Okej det ger vi ger vi de svar du vill.
Men visst, jag tycker att det är en ganska komplex fråga. Det faktum att vi väljer att vara finlandssvensk via en finlandssvensk identitet. Det som du var lite var inne på att att om vi reser till de där borta eller till och med till Västnyland så sa att jag älskar dig just för att jag varit i Pargas deras sommar boende. Att man kan gå in i butik och sen ska man behöva inte fundera på det. Att det är kanske det som jag tänker på mig själv. Att man kan fundera på och sin identitet. Att Helsingfors. Så är man väldigt medveten om att man är finlandssvensk om man är i Finland hela tiden och det släpper nästan direkt om jag är Pargas eller Österbotten för då tänker jag inte på det, för det är en naturlig del av omgivningen man går in och ofta är majoriteten är som jag. Sen plötsligt är man mera i minoritet och det de upplever som konstigt och inte skrämmande eller väldigt speciellt och helt annorlunda än den uppväxt jag själv är van vid. Eller min tillvaro här. Nästan allt om man jobbar så att man talar finska.
Man måste tala finska och jag talar finska så måste man göra det. Och det är därför jag tänker på min identitet. Jättemycket i Helsingfors, men utanför. Inte alls så mycket.
Jag kommer ihåg från min barndom. Jag är född i Helsingfors, men sen vi var där så tyckte mina föräldrar Esbo. Det är ju jätteroligt och det här är också en identitetsmarkör för mig som är lite svår att komma över. Det vill säga jag måste alltid komma ut ur skåpet med att jag är född i Helsingfors, men jag är uppvuxen i Esbo för att jag vågar gå bort. Men jag kommer ihåg. Vi växte upp i en än. Det hade varit en svensk bygd i Esbo och jag kommer ihåg från min barndom på det glada 80 talet att alla i det huset vi bodde i, ett höghus med åtta lägenheter. Nästan alla som bodde där i början av 80 talet pratar svenska. När man gick till banken pratar de svenska. När man gick till apoteket pratar de svenska kiosken, pratar svenska. Det vill säga det fanns. Det fanns en massa svenska runt det. Sen fanns det på gården också som bodde i några andra hus. Det var finskspråkiga och jag märkte. Jag kommer nu också ihåg den stationen att att jag kunde.
Jag kunde inte riktigt leka med de för jag hade inte ett gemensamt språk och första gången jag var så blev det höra att jag är en minoritet. Vad jag kommer. Nu håller jag på bio med min pappa och det var att det var före skolorna måste vara för jag kunde inte själv läsa texten och den filmen var dubbad till finska och jag förstod inte vad det var de sa och jag kunde inte läsa texten. Jag kommer också ihåg hur frustrerad jag var som sexåring i biosalongen när min pappa måste sitta bredvid och läsa texten åt mig för att jag inte förstod finska. Och det var då som jag första gången då fick den där första konflikt känslan att varför har jag ett språk? Och jag kunde inte sätta sådana ord på det då förstås. Men varför har jag ett språk? Men där, där är nu. Varför tvingas jag nu titta på någonting som ett annat språk som jag inte var courtage förstår? Och jag tror att det här är också en del av den här varseblivningen som vi pratar om i början. Det här med att vara en del av att detta språk är en så stark identitet.
Jag tror att det liksom är från I. Ju närmare Helsingfors du har vuxit upp, desto starkare är den här känslan av att hektar ett språk som inte fungerar utanför hemmet. Och det är det kanske också en sådan här sak som man måste lägga lägga på minnet när man tänker på de här sakerna. Varför, varför deras språk är så viktigt som är finnas en identitet.
Jag förstår precis vad du menar. Min treåriga sa när vi åkte var det något två dagar eller fyra? Vet inte. Jag fick taxi en gång i Helsingfors och sedan stiga vi av bilen full med skidor, gå på sport, laga något liknande och sen sen utbrister han högt och ljudligt Pappa, pappa, chauffören talar vanligt finlandssvenska och då inser jag att han har inte riktigt fattat. Det finns bara det ovanliga språket och det finska och det svenska att sådant där får man som förälder inte på mig. Men okej, hur de är tvåspråkiga? Var det över? Upplever de sig så upplevda definierar de sig som. Jag är tvåspråkig i Finland skulle jag säga är finländare.
Det varierar också. Vem du frågar tror jag att de har väl dubbla identiteter när det gäller språk. De är både finskspråkiga och svenskspråkiga. Om man kan säga att vilkendera är det är det? Och det beror säkert också på situation och var de befinner sig. Och alla tvåspråkiga är ju inte heller balanserat tvåspråkiga att de ska kunna båda språken lika bra. Att när man definierar sig som tvåspråkig så antingen så använder man det här ursprung och att man är uppvuxen på två språk eller att man har kompetens. Alltså att man har väldigt bra språkkunskaper i båda språken. Kan har man lärt sig i skolan eller man har lärt sig i jobbet. Men är det där färdigheten att man faktiskt använder båda språken dagligen? Eller så attityder att man bara identifierar sig som tvåspråkig och att andra identifierar sig som tvåspråkig? Så det här med tvåspråkighet betyder det också väldigt olika från person till person.
Det är ju en gåva att få två språk hemifrån om man har två föräldrar som talar olika språk. Men är det också Är det här som vi hyllar här? Det finlandssvenska identiteten är den. Finns det en risk där för den identiteten om det låter sig bli svagare? Om man blir tvåspråkig så finns det. Jag måste ju fundera på i.
Förskolan så det är väl lite både och. Å ena sidan kan de tvåspråkiga vara lite som ambassadörer för finlandssvenskar också på finskt håll och föra vår talan om man tittar mellan språkgrupperna. Men å andra sidan de om de har tvåspråkiga alltid välja finska alternativ så blir det ju väldigt urvattnat i svenskan. Om det är väldigt få som sist och slutligen behöver den. Det kan ju bli både bra och dåligt. Det har två sidor.
Har du funderat på det?
Jag har funderat ganska mycket på det här. Och just den här vargfrågan, där har vi ju liksom en historia, ett ganska intressant historiskt perspektiv som vi nu kämpar med. Den svackan, dvs det på 70 80 talet, är 70 80 talets pedagogik som gick ut på att ett barn kan bara lära sig ett språk, vilket betydde att på 70 talet, särskilt och ännu lite på 80 talet så ska man välja åt barnen ett språk och vi betalar idag priset för det. Dvs det finns en massa. Ja, jag har i min egen bekantskapskrets som haft exempel en som ofta var det mammans språk som som avgjorde om mamman var finskspråkig. Det blev språket finska och mamman var svenskspråkig. Så blev språket vida känt som språket svenska. Och idag så vet vi att det inte är så och vi vet att det finns också familjer jag tycker är jättetuff. Vi har i vår kompiskrets ett par stycken familjer där båda föräldrarna är svenskspråkiga, men den ena väljer att prata finska med barnen för att barnen ska få en så balanserad och så balanserad språkkunskap i bägge inhemska som möjligt.
Och det tycker jag att vi har liksom gjort. Men vi har gjort 180 graders sväng och bar på den här synen. Sen är det viktigt att komma ihåg just det där att att det är lite som att vara en express, dvs att man kan de båda händerna. Det är väldigt få människor som kan balansera perfekt. Precis som Marina så är det här 50 50. Och det är just att det ena språket är det andra språket. Det någondera är alltid känslor. Språket går det åt i. Det där liksom. Första språk är helt enkelt. Jag identifierar mig själv som fullständigt svenskspråkig eftersom båda mina mitt, mitt språk är svenska. Båda mina föräldrar var svenskspråkiga, deras föräldrar liksom generationer Och min farmor pratar inte ett ord finska och hon var född och uppvuxen här i Helsingfors. Men men. Men jag pratar finska där jag pratar en urkass finska och jag kan flytande finska, men det är inte på något sätt ett känslo språk för mig helt enkelt. Tror att man hamnar som som tvåspråkig så får man kämpa lite extra för att det är något som svenskspråkiga Helsingfors och huvudstadsregionen gör.
Vi utgår från att den vi möter i service till exempel, eller den offentliga sektorn att hen inte pratar svenska. Att svenska är ett hemligt språk som vi bara använder hemma. Och där tycker jag att vi själva måste ta oss i kragen. Särskilt i södra Finland och jag. Så. När jag går in i på kafé, butik vad som helst när jag ska möta en människa så frågar jag att hej, ska vi prata finska eller svenska? Och det är förvånansvärt många finskspråkiga som säger att oj, svenska. Att liksom. Det är också en övning för det där att vi vi vill göra själva en björntjänst i det att vi i och med det kommer fram i våra barn. Att också det här med att svenskspråkig service är någonting man man bara drömmer om. För det är så svårt att få det. Och det liksom, det finns inte tillräckligt. Det finns inte mer morötter för finskspråkiga att lära sig svenska. Men på samma gång så gör vi det. Särskilt vi som är tvåspråkiga i bägge språken, så det går lättare att få sitt ärende uträttat på SFI på finska än på svenska.
Så pratar vi direkt finska och då idrottar vi också bort möjligheten för finskspråkiga att lära sig svenska. För det handlar ju inte om att konvertera en massa finskspråkiga till finlandssvenska, det är inte det handlar om. Det handlar om att svenskan och språket och finskan är verktyg i vår kommunikation. Och det handlar om att utveckla de här verktygen för bägge språkgrupperna helt enkelt. Och jag tror att det kan vara ganska smart. Jag tänker så här Jag har i min vänskapskrets sett ett par stycken så kallade blandäktenskap där den ena parten med svensk bakgrund är finskspråkig och umgänge i de barerna där den där alla pratar alla språken är mycket smidigare och mycket naturligare. Men inte har den finskspråkiga nödvändigtvis konverterat till finlandssvenska utan henne fortsättningsvis. Finsk identiteten är väldigt finsk, men man talar svenska flytande så att man är del av konversationen. Och vi har med vår bästa kompis. Bara vi alltså. Vi pratar flytande finska, svenska. Vi har en gång kom över på en middag för ett par år sedan när jag var i Sverige och det rummet produceras av det bredvid oss att det är helt fantastiskt att lyssna på er för det liksom.
Det bytte mitt i meningar och allt liksom. Allting gick på bägge språken, åt bägge hållen. Ibland pratar svenska och ibland talar finska och det är ganska roligt. Det är bra träning för järn. Man hoppas man har så man hålls på gång.
Ja, fler borde göra så. Det är det. Att alla sitter, alla talar sitt eget språk. Till exempel skulle mycket mer levande i stället för att alltid byta till finska som man gör i Helsingfors. Men men. Marina, du kommer hit i Helsingfors och när du går in och beställer lunchen någonting så. Vad gör du? Börjar du på svenska? Ska vi tala svenska?
Åtminstone lite. Jag känner mig sådär hurtig och modig som det börjar på svenska. Men ibland om jag har bråttom så börjar jag på finska. Det skulle jag aldrig göra i Österbotten, så jag gör ju också fel ö Österbotten vet att där pratar alla sitt språk så man umgås. Har jag ett möte med en finskspråkig som pratar en finska och jag svär att.
Det där är så bra, det är så rätt. Och det där skulle vi hektar uppnått med det jag har sett. Jag tror att många finlandssvenska ganska slöa i Helsingfors. Du är nog de delar de av oss två som går. Så där randomly någonstans inom börjat frågat Ska vi tala svenska och finska? Oftast när det är någon som gör så här så tillsätter jag en kompis från Pargas så har jag alltid ett litet napp. Jag vet att det funkar internet där och en funkar ganska ofta. Det är så.
Sjukt. Det funkar väldigt väldigt bra. Men jag har en fråga. En teknik fråga när ni när ni går till mataffärerna vilken som helst butik där det finns en sån där automat kasse? Vilket språk använder den på.
Allt i svenska?
Jag vet inte, men det blir någon sorts demonstration av detta. Och sen tycker jag att det alltid, till och med på vad gäller bensinstationer i Lappland ska trycka på svenska bara för att det ska användas. Jag ska visa det.
Det är jätteviktigt att samla dem på datan och visa den här. Och vi har det faktiskt i en. Vi ställde vår senaste enkät så satt vi med den här frågan när vi ställde frågan Var bär du? Väljer du? Service på svenska 78 % inom hälsa. Inom hälsovården så svarar 78 % med Skatteförvaltningen 77 %. Då får man ofta det samt att det är till Österbotten. Det väldigt uppiggande är på banken och FB är väldigt många finlandssvenskar som väljer svensk service och sen när jag använda automat är 56 % över hälften av finlandssvenskarna som svarar på vår enkät så väljer välja svenska och jag ställer mig till exempel här. I huvudstadsregionen finns det en affärs kedja som som tidigare var automat kassorna väldigt högljudda då alla hörde exakt det och jag tyckte det var helt fantastiskt. Billig service på svenska här för man går ragga den här maskinen medan andra som du pratar med så att dom skiter i alla andra svenska och hur jävla högljudd för dom vill inte att omgivningen ser att de är svenskspråkiga. Och där återkom stoltheten igen. Jag är jättestolt över att vara svenskspråkig.
Om omgivningen ser att jag är svenskspråkig så är jätte glad över att de identifierar mig på det. Jag tror att det där kommer också från proggrörelsen. Vi har jobbat så mycket med den här stoltheten.
Känslan menar.
Jag. Sen tror jag att eftersom du kan finska också så kan du vara stolt och använda svenska på ett annat sätt. Men är du svenskspråkig, du kan inte finska så skäms du lite och du blir kanske hellre lite sådär, inte visa att du är svenskspråkig för att det är lite så när man inte kan den där finskan så bra och vi gör ofta fel. Jag träffar många finskspråkiga, speciellt i ishallen i Vasa, för min son tränar ishockey och föräldrarna är finska. Men de vill jätte gärna med var sin svenska med mig och det tycker jag ju är fantastiskt. Vi byter lite för lätt i finska, det gör.
Vi.
För många finskspråkiga vill nog gärna prata svenska, men genast vi hör att de inte kan så byter vi.
Tror du att det är en undfallenhet eller tror du att det är hänsyn? För det är två skilda saker.
Ett Rådde hänsyn men det eller inte?
Kanske det. Men jag blir irriterad på för att var det nu Niinistö eller vänder som sa att ni är finlandssvenska? Det var något av politiker, för det kommer inte av att ni bor det. Att vi som finlandssvenskar som inte borde byta så snabbt till finska. Men det är ju lätt så det är enkelt för det är många finska som inte vill tala svenska som vi har utan många vill göra, men inte det hela. Vi borde alltid tala och då skulle allt bli mycket bättre. Jag tror inte heller på det.
Vi för ett par år sen så tror jag ändå att det var det pandemin. Så drog jag en workshop för svensklärare, finskspråkiga svensklärare och det var två stycken insikter. För det första var det att när jag frågade Varför har du blivit svensklärare så? Väldigt många av dem sa att det är för att man inte får tillräckligt med timmar i franska i grundskolan för att man ska kunna livnära sig som fransk lärare. För det var den där egentliga passionen. Så därför hade de också lärt sig svenska och liksom de dryga ut inkomster. Så svenskan är bara ett verktyg. Så det är inte den här passionen som man tänker sig att alla lärare är passionerade över sitt ämne. Det var den ena insikten och den andra insikten var det var. Det var en svensklärare. Han var kanske i 50 årsåldern, hade jobbat väldigt länge. Har konstaterat att det är bara ni finlandssvenskar som pratar, frågar, pratar om det här, varför vi pratar svenska i Finland, att vi alla andra bara pratar svenska i Finland. Och jag tyckte att det var en så helvetes bra kommentar på något sätt att det är ju vi.
Så nu sitter vi här igen en timme och ältar den här finlandssvenska och vårt språk. Och det är förstås viktigt för oss att få ventilera de här frågorna. Men för resten av befolkningen som som faktiskt ser språket som ett verktyg, antingen ett verktyg de hatar eller som ett verktyg som de ser nytta av. Så för dem är det aivan sammanfattande 01:01. Det finns bara ett uttryck i det här om varför vi pratar svenska i Finland, utan vi pratar nu bara med svenskan.
Vi gjorde en undersökning bland finskspråkiga för några år sedan och där majoriteten vill ju inte hektar den här obligatoriska skolsvenskan. Det är alltid det där problemet. Men sen. Majoriteten vill ändå hektar bättre kunskaper i svenska, Så det är lite motstridigt det där att hur ska de lära sig den här svenskan som de gärna vill kunna, Men de vill ju lära sig i skolan. Överlag är attityderna relativt positiva, men sen när de kommer till. Som med konkreta saker så är det lite mer kritiskt.
Hur ser du på det? En person har en teori om varför Svenskfinland ska existera är att det finns i många år och vi har gått igenom dem här. Men en bra sak är det att som jag är det känner jag stolthet över att det finns allt från fiskare till företagare, de folk, forskare och journalister och så vidare. Det finns allt. Det finns som ett samhälle med alla så kallade samhällsklasser och alla inriktningar och allt och att något. Och det gör det utan det om vi ska vara geografiskt och ekonomiskt. Bara finnas i ett litet område till tror jag att vi ska krympa ännu snabbare. Men det gör.
Det tror jag. Alla de här svenskspråkiga institutionerna är nog väldigt viktiga för att det här samhället ska fungera för oss. Och du är nog något på spåret. Jag håller helt med om det.
Om du bara skulle ta fram något nu. Jag vill ställa en fråga om är om du ska plocka fram en kristallkula. Hur länge tror du att svenskspråkiga Österbotten hålls så svenskspråkigt som det är nu?
Oj vad det var svårt. Det beror ju också lite på vad vi säger. Sydösterbotten är ju väldigt svenskt så det kommer nog inte att ändras trots den stora invandringen man har. Vasa blir ju lite mer finskspråkigt helatiden och Norra Österbotten är ju också lite mera finskt så det beror väl på var man befinner sig i Österbotten. Men nog tror jag ju att svenskan i Österbotten kommer att vara stark om 30 år också.
40 år är en kort tid.
Vad är lång tid?
Hundra år, undrar jag. Vad är nyckeln till dessa folks?
Även att det finns tillräckligt många svenskspråkiga som använder detta språk och som behöver det lite på gott och ont. I Österbotten så är det ju det. Det finns många som inte kan finska och man kommer inte i kontakt med finskan på naturlig väg heller som man. Och det är lite utlämnat till dendär svenskan att man måst den för att klara sig. Men det här ändras ju också säkert på hundra. Om hundra år är ju säkert många fler tvåspråkiga än vad det är idag. Vi vet redan att 54 % av finlandssvenskarna upplever sig som tvåspråkiga idag och det hade ju ökat massor på tio år, så det kommer säkert också att öka om hundra år och då beror det på. Lyckas vi hålla liv i den här identiteten.
Den som baserar sig på språk, har vi kommit fram till största delen. Men men, om ett par dagar avgörs ju allt som du sa tidigare, att hur tvåspråkiga identifierar sig. Och kanske det i framtiden om hundar är identiskt med att vara finlandssvensk. Är man i språk.
Det kan det.
Vara det som man definierar.
Sig. Sen är det lite intressant. Jag har också vänner som är uppväxta i en tvåspråkig familj som identifierar sig helt olika. Alltså En av barnen har valt svensk skola och identifierar sig som finlandssvensk. Andra barnet går i finsk skola, identifierar sig som finskspråkig. Så det här är också intressant från samma familj med samma uppväxtförhållanden.
En utmaning här är också, liksom samhällets banaliteter. Det här är en ren parallell till proggrörelsen och också här är det ett exempel. Vissa länder har infört det och det finns nu fler än två kön. Vi har Traditionellt så har man kunnat säga att man är man eller kvinna och nu har flera länder infört det att man är man. Man kan också välja ickebinär helt enkelt. Och vi ses som minoritet i språkval i Finland. Det vill säga det enda som Vi kategoriserar ju inte människor på något annat sätt än vilka modersmål man har, men man kan bara välja ett. Man måste välja finska eller svenska. Att det är tänkt att det skulle kunna vara hets, att man ska kunna välja att man är tvåspråkig helt enkelt. För då ska det faktiskt också kunna få vara en identitet. För det här med att nu tvinnar vi folk att välja antingen eller. Och det det äter upp lite grann är tänkt särskilt för de här nya generationerna. Att sätta de som inte riktigt vill välja någonting och vill bara flyta omkring lite grann så tror jag att det ska vara lite lättare för dem att folk som identifierar sig som tvåspråkiga också officiellt.
Finns inom forskning bar på hur man växer upp och livet går vidare så att säga. Hur ens förhållande till ens identitet finlandssvenska identitet förändras. Om vi jämför hur man såg på sig själv som 15 åring och 30 åring och 90 åring. Finns det någonting där hur det utvecklas eller eventuellt förändras?
Asså det finns väl olika för de olika faktorerna. Identiteten kan bli olika stark över tid och i olika situationer och i olika kontexter. Men det finns väl ingenting som säger att så här exakt förändras över tid. Men jag tror om jag bara sätter mig själv att när jag växte upp så tog man många saker för givet och tänkte inte så mycket på det. Svenskan åt denna minoritet tyckte man inte var så jätteroligt och det. Men ju äldre man blir ju starkare blir den där identiteten just med den där svenskan och med det minoriteten, med våra kulturer, med våra traditioner. Och det här är någonting som de man just ser bland de här utlands finlandssvenskarna, att det här blir jätteviktigt. Den här identiteten plötsligt. Och som du sa när man det har man sett i forskningen att när man bor på orter där svenskan är väldigt liten, då blir den här identiteten också starkare som du satt att då känner du dig mera finlandssvensk. Men också att om man har väldigt starka svenskspråkiga nätverk så att det gynnar också den här identiteten.
Och sen tror jag att det är att om man är tvungen att kämpa för någonting, det är starkare eller inte det. Vilket betydde att när man i 20 årsåldern och det är Joakim och livet roligt så då tänker man kanske inte så mycket på det. För man flyttar omkring och allting funkar och allting. Allting går att jag på dina villkor. Men sen så fort som man får barn och man ska börja leta efter en dagisplats om man inser att Hej finskspråkiga grannen, de har liksom hur många som helst, dagis och promenadavstånd hemifrån. Men jag fick liksom en dagisplats bokstavligen i andra änden av stan. Jag ska åka. Spara dit. Sen ska jag ta liksom tre bussar tillbaka för att komma till jobbet. Då börjar du liksom. Då förstår du att jag måste kämpa på grund av mitt språk och det tror jag är starkare än identiteten. Och det är inte första gången. Sen när småbarns perioden är över och barnet klarar sig själv. Och nu pratar jag mest ur hörsägen för jag har inte själv upplevt det här.
Sen lugnade det ner sig igen. Men sen när du blir äldre och du är beroende av samhället och till exempel för att få vård för att få äldreboende och du inser att att du kan inte uttrycka. Du har inte uttryck på finska på alla de krämporna, till exempel, Det finns. Hundratals olika sätt att beskriva smärta. Om du vill, liksom om läkaren ber dig att beskriva smärtan och du säger något om du kan inte läkare diagnostisera dig. Du måste veta att det är det, liksom det är den är den skärande smärta eller den stickande smärta, den ihållande smärtan som gör det borta. Och då tror jag att man igen kommer upp i detta skede. Men det är lite för sent för att kämpa mot en massa andra kamper mot kroppen som håller på och går sönder. Det är därför som vi borde jobba för de här frågorna på en kontinuerlig basis hela tiden.
Men jag tror inte alls att det gäller alla för att många orkar inte kämpa, tvärtom. Och under, låt oss säga man är tvåspråkiga och sen ska man kämpa och liksom så ger man upp och väljer att inte kämpa. Och ju fler som inte orkar kämpa, det har man respekt för. För inte orkar alla kämpa för sitt språk? Om man är tvåspråkig till exempel, så finns där då en risk att att folk slutar de finlandssvenska sluta så att säga, att kämpa.
Men det betyder att vi som kämpar måste kämpa ännu mer och kämpa för de som inte orkar kämpa. Och det är liksom den finaste. Solidaritet kan vi ju kalla det också på ett sätt precis som vi var härinne tidigare på FM. 54 % av finlandssvenskarna identifierar sig som tvåspråkiga och livet lättare på finska Förstås väljer man det lättare alternativet. Det gör de flesta av oss och det betyder att vi måste nu andra kämpa ännu mer.
Marina, är du redo att kämpa ännu mera?
Ja, det är nog. Jag tror som det som du sa, det där när hoten kommer. Om den där identiteten upplevs som väldigt stark och väldigt viktig, då tar man de här hoten mera allvarligt Och då kämpar man mot dem, mot att svenskan ska marginaliseras och mot att strukturerna monteras ner. Men om den där identiteten som är tvåspråkig, om man inte tycker att den är så viktig och central för mig, och då tar man ju inte de här hoten så allvarligt heller. Men det finns en risk också om man har en väldigt stark identitet om man får hot utifrån att man bildar sig lite sån här. Polariserat tänkande att det blir som vi gör så blir det dem och vi måste bara kämpa mot dem i alla lägen. Och det är ju inte heller någon ideal situation.
Är vi finlandssvenskar lite inåtvända? Det?
Aili har varit.
Identitet.
Medan vi sitter Språk. Barometern Att finskspråkiga som bor som lever som minoritet i sin kommun har nog ganska långt. Och så lite samma känsla av utanförskap som vi kan hektar i finskspråkiga miljöer. Fast vi tror att vi är väldigt inkluderande och vi är väldigt öppna så här. Inte allt.
Jag tror inte vi är så jätte inkluderande. Hur skulle kunna finns belägg för det? Att säga att just finlandssvenskar av alla folkgrupper i världen är mera inkluderande?
Att det finns. Jag vet, jag har inte något belägg för detta.
Men vi är bara vi två.
Vi tror nog.
Att vi tror att vi är så fruktansvärt moderata och är öppensinnade och liberala. Men det är vi ju inte. Vi är VB toleranta, öppensinnade gentemot alla som vill vill bli svenskspråkiga. Så länge som det sker nästan till 100 % på våra villkor. Och det är det här som är det stora problemet med integrationsarbete överlag. Det vill säga att vi har identifierat att vi har en brist på arbetskraft i Finland. Vi har identifierat Det måste komma mera människor hit till Finland, men det är de som måst ändra på sig och vi blir publicerade faktiskt från Agenda. Vi gjorde ett jätteintressant arbete. Forskarna Ingrid Bisak och journalisten Kennet Björkqvist skrev en rapport som heter Varför förväntas bara vi anpassa oss där vi inte är gjorda? Undantaget Samhalls hos Regular. 01:30 tal människor som har kommit från olika jobb, från olika länder, från olika bakgrund till Finland. Och det som jag har gemensamt så var det här att det är så väldigt svårt när det bara vi som ska anpassa oss. Varför kan inte samhället lite anpassa sig? Och jag brukar tänka på det som en organtransplantation, att när den gamla kroppen behöver ett nytt hjärta så hittar man ett nytt hjärta.
Men det är ju inte bara att smälta ett hjärta från en kropp, en annan kropp i en ny kropp. Utan man måste ju ge henne en medicin som som gör att den där kroppen anpassar sig. Dvs den gamla kroppen måste inte ge efter där också det nya hjärtat måste ge efter så att de ryms in i varandra helt enkelt. Och det är det som vi borde göra som finlandssvenskar med finskspråkiga. Att ta in fler finskspråkiga i vår gemenskap och det är det som vi borde göra som finländare, att få in mera arbetskraft i det här landet. Vi måste anpassa oss och det liksom 20 talet och 30 talets nyckel.
Kloka ord, mera anpassning och mera bjuda. Vad ska vi bjuda in och vara lite öppnare? Vi måste bara sluta för den här gången. Men jag ska fråga er nu att. När vi nu går ut ur studion. Vad tror ni, är det nästa finlandssvenska handling kommer att bli? Som direkt har att göra med att finnas, förutom att tala om nigger, ringa till någon kompis, berätta hur det gick eller något liknande. Och vad är det i det här i Finland, identiteten som kommer att finnas nästa gång i ert liv? Här går. Läs vidare.
Jag förstår din fråga.
Det vet alla. Men det är ju inte ett av de mera språken som var i våra handlingar. Är det värre? Vad är en finlandssvensk? Vad är det som är speciellt med det som vi gör? Utveckling i Finland.
Jag vet inte vad som kommer att vara min nästa, men jag måste faktiskt medge att att. Och nu vet jag inte om det här är en finlandssvensk grej eller om det är ett personlighetsdrag hos mig, men jag hade en när jag kom hit eftersom jag ska härifrån vidare till flygplatsen. Jag har bagage med mig så jag tog en Uber hit med en taxi hit och Helsingfors centrum är ju väldigt upprivet. Just nu är det alltid. Det hör till stadsbilden och det var den här Uber förarens första dag på jobbet och då valde jag att i stället för att bara sitta i baksätet och bara vara sur och tyst för att han inte hitta, så valde jag att aktivt ta del och diskutera med honom vilka det kan löna sig att hektar och sen passa på att berätta när vi åkte förbi Ständerhuset i det här Ständerhuset där för ett exempel regeringsförhandlingar efter varandra. Han hade bott i Finland i många, många år men aldrig varit där han aldrig sett Ständerhuset tidigare. Han har bott i Åbo och jag tror att det här är kanske en sån där finlandssvensk grej.
Eller åtminstone för mig är det att alltid förklara och kontextualisera och inte någonting för givet. Helt enkelt är det en grej som jag åtminstone sysslar jättemycket med. Jag tror att det kanske har att göra med min finlandssvenska, för man är så van att alltid vara tvungen att förklara vad finlandssvenskar har, ett vinnande tvåspråkigt land och bla bla bla bla bla bla bla bla bla. Så den där växeln blir lite på i alla diskussioner. Att man liksom man fortsätter bara vara en lite sago farbror helt enkelt.
Har du några exempel där?
Bra exempel? Jag tänker att nu när jag går härifrån så är jag faktiskt i Helsingfors och ska börja på svenska och det har jag märkt på tåget så tycker jag servicen har blivit jättebra på svenska. Där pratar konduktörerna ofta svenska så där borde man kanske vara lite gladare och energiska. Det tillbaks att låta det var trevligt att prata svenska.
Yes!
Jag åkte tåg med Kjell till Herberts och vi åkte från Tammerfors till Vasa och då på Tage i restaurangvagnen. Så då var jag trött. Och så beställde jag lunchen på finska och svenska med Kjell och sen bytte jag servett. Restaurangpersonalen bytte till svenska ambassaden. Jag pratade om svenska. De var finsmakare. Man hörde det att det var inte ens förstaspråk. Men att prata svenska med mig nu och det var ju så pinsamt. Vi var ute på turné och pratade om den här. Bara på det. Om språket. Och jag syndar mot den där största ägaren Kjell.
Det handlar om attityder och bemöts man av en positiv attityd för att den ett språk är perfekt så då blir man ju glad. Och det här gäller väl båda vägarna.
Det går utmärkt som sagt var att avsluta. Dags att prata om vår nya podd Utbildnings Alliances nya podd där vi diskuterar olika frågor. Idag har vi diskuterat finlandssvensk identitet med Marina Lindell som är forskare vid Institutet för samhällsforskning vid Åbo Akademi och Ted Urho har som är ledare för tankesmedjan Agenda. Tack för att ni var här idag! Jag heter Magnus Londén, det är jag som varit värd för det här avsnittet. Vi hörs igen snart. Ha det bra!